Dagen från Massaimarket till Ägko med kalv

I Iringa vi bodde vi mitt i en Massaimarket; smycken, kläder, afrikaprylar. (Massaier kan liknas vid Samer i Sverige). Härligt att frestas att handla varje gång när man skulle ut eller in från hotellet.

Men det som var spännande just den här morgonen var att massai – market varje kväll låser grinden och öppnar inte förens en väl utvald tidpunkt på morgonen efter. Denna lilla detalj var vi helt ovetandes om då vi tidigt på morgonen (Ni kanske undrar hur tidigt? Jag skulle säga att det var exakt 05.26.) skulle gå till busstationen och upptäcker till vår förtret att grinden är LÅST. Och att det inte finns någon som kan öppna i närheten. ( Kan tyckas naturligt, om jag tänker efter, eftersom jag själv oftast brukar slumra sött i min säng vid denna tid andra morgnar. )

Ajajaj, hur skulle vi göra? Vi bara MÅSTE ju med bussen, eftersom vi köpt biljetter som kostas oss dyra 150 kr. Vi letade febrilt efter andra möjliga vägar, men icke. Då återstod bara detta; att med all packning klättra upp för grinden och stängslet, svinga oss över och så ner på andra sidan. De människor som ändå råkade var ute vid den här tiden måste undrat. Två vitingar fulpackade från topp till tå klättrandes ut från massai-market. Ooops! Lite suspekt!

Men som tur var gick det förbi några nunnor på gatan som hörde våra rop på hjälp och kom till undsättning. (Det är faktiskt sant). Detta gjorde att bilden kanske mildrades något och vi kanske ändå inte skulle tas som tjyyyyvar vid en snabbare anblick.

På bussresan bjöd vi på det ena och det andra. Tredje advent i all ära. Här skulle det sjungas julsånger. Vi satte igång för kung och fosterland. Vi tänkte på det efteråt att det kanske var tur att de flesta ändå var på svenska. Men det satte helt klart en julprägel på vår resa. En julprägel som annars kantades av höga berg och djupa dalar, asfalt, inte asfalt, skog, öken, asfalt, inte asfalt, framme i Dodoma. 

Dagen fortsatt i löpande takt och till min stora förtjusning hände det som inte kunde hända. WiFi!!!!!!! Yey! Jag kunde på att naturilgt och anspråkslöst vis äntligen kommunicera med omvärlden. Viber, Whats Up, Spotify – vika hjältar! Jag har inte alls påverkats av vår tids teknologi, aldrig! Jag bara använder mig av de resurser och goda kommunikationsmedel som vår tid ändå har lyckats med och måste förvalta väl.

Och så då till Älgko med kalv.

Vi kom ju som sagt fram till Dodoma och träffade här på Ulf i kvällningen. Han bjöd på en resa in i den värmländska musikvärlden. För den som har hört ”Älgko, Älgko, Älgko, Älgko med kalv”, ni vet…….jag behöver inte säga mer.

Detta var alltså dagen vi åkte från Iringa till Dodoma via ”the short cut”. En upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.